27 september - Ännu ett stycke ur min bok

Tänkte jag skulle lägga ut ett stycke till ut min bok. Läs och ge gärna konsturktiv kritik :D

Johanna satt på tåget och kollade ut genom fönstret. Vanlig svensk granskog svischade förbi utanför. Hon vände huvudet bort från fönstret och kollade istället på sätet bredvid sig. Där satt Linus och sov. Hans mun var vidöppen och hans huvud vaggade långsamt i takt till tågets rörelser. Hon hade känt honom i ett och ett halvt år nu. Ett och ett halvt år hade det gått sen den där semestern till Skåne. Det var konstigt egentligen, hon kunde inte komma ihåg hur de först hade träffats. Hon kom ihåg att det var de första dagarna i Skåne men hon kunde inte för sitt liv komma ihåg något mer än det. Samma sak gällde för Viktor och Klara. Det gick inte att komma ihåg varför hon först gillat dem eller vad de hade pratat om.
När hon tänkte efter så kunde hon egentligen inte komma ihåg hur hon träffat några av dem kompisar hon hade känt i mer än ett år.
”Linus”, viskade hon och ruskade honom lite lätt, ”Linus, vakna!”
Han gnällde till lite och öppnade långsamt sina fina blåa ögon.
”Vadvilldumig?”
”Kommer du ihåg hur vi träffades?”
”Ja. I Skåne.”, sa han, vände på huvudet och slöt ögonen igen. Hans lugg föll ner över ansiktet och han gjorde inget för fixa det.
”Ja det vet jag. Men minns du hur? Minns du var vi pratade? Vad vi pratade om? Minns du varför du gillade mig?”
Linus öppnade ögonen och vände sig mot henne. Han la huvudet på sned och tycktes fundera. Rynkorna i hans panna fick honom att se ännu snyggare än ut än han var.
”Nej.”, sa han tveksamt, ”Nej, jag kommer inte ihåg. Jag kommer inte ihåg hur jag träffade Viktor och Klara heller.”
”Visst är det konstigt?”, sa Johanna lättat. Hon var glad över att Linus förstod vad hon menade. Fast det gjorde han egentligen alltid. Det var en av dem sakerna som var så bra med Linus. Han förstod alltid vad hon menade.
”Mmm… konstigt.”
”Mmm… Marabou.”
”Åhå. Very funny.”
Med ett skrikande ljud började tåget bromsa in. De var framme i Göteborg. Linus och Johanna samlade ihop sina grejer. Johanna sprang mot dörrarna och stod och väntade på att de skulle öppnas innan tåget ens hade stannat. Linus var strax bakom henne.
”Dem kanske inte är här än.” , sa han.
”Eller så kanske dem är här. Och i så fall vill jag träffa dem så snabbt som möjligt.
”Your the boss.” , sa Linus och slog ut med armarna, som ett tecken på att han gav sig.
Tåget stannade och den lilla dörren öppnades. Linus andades ut. Han hade lite klaustrofobi och det lilla utrymmet dem stod i just nu gillade han inte. Johanna hoppade ner på perrongen och tittade sig ivrigt omkring. Plötsligt fick hon syn på den där basebollkepsen som han alltid bar. Johanna skrek rakt ut, rusade iväg och kastade sig i famnen på Viktor och Klara.